Sevärdhet
Trots att mina näsa är lite krokig och inte riktigt passar in i ansiktet
Jag är värd att se på
Visst jag har kanske inte bara en haka och den där bulan som ska vara på överarmen tenderar att liksom hänga lite på fel sida
Jag är värd att se på
Även fast mina bröst obönhörligen letar sig ned mot marken med gravitationens kraft och magen mest liknar en överjäst degklump
Jag är värd att se på
Jo, vågen visar hiskeliga siffror som likväl skulle kunna vara en mindre häst och benen liknar mera trädstockar än verkliga ben
Men jag är ändå värd att se på
För jag har ögon som är gröna och bruna där färgerna liksom smälter ihop i ett vackert mönster
För att min mun ändå kan le och skratta och ibland kan den inte sluta skratta
För att mina armar är ganska starka och nu är de brunbrända och fulla med fräknar
För att för att mina bröst är runda och mjuka
För att min mage också är mjuk men det är bara för att jag har burit ett barn där
För att mina ben kan ta mig dit jag vill, även om det inte går speciellt snabbt
Och visst, vågen visar hiskeliga siffror
Men det betyder ju bara att det finns så mycket mer att se på!
Jag är sevärd
Jenny återvinner låttitlar! Skrivpuff 12/5
I was colorblind and I fell hard.
Some might say, don't look back in anger. But how could I not when every little bit of my soul was like a whit blank page.
My selfesteem was low and I thought what's the point, when suddenly a big yellow taxi pulled up and a man shouted "Hey! Soulsister!", from inside.
I looked around, was he talking to me? He stepped out, a beautiful man, the kind you see only in dreams.
He reached out his hand and I was hanging by a moment, not knowing what to do. "Look", he said. I know you're livin' on a prayer and I'm not offering you a bed of roses. But after the storm comes firework and in a future world who knows what will happen? You just got to roll with it!"
I felt dizzy and my voice was shaking when I finally said. "Hello". I took his hand and followed him into the dark cab. "Where are we going?" I said. "Wherever you will go", he said pulling me into his strong arms. "Maybe a holiday in spain or just straight into sun, we'll never know, but I will always walk beside you.
I'm gonna make you love me, because you belong to me now", he said kissing me softly.
My heart was moving on up and me head felt like it was filled with fireflies. When I came around the hurricane hit me. Out bodies danced like a wild wind and the sex was on fire. "I'm yours" I sighed. "I'd rather be with you than anyone else", and it really felt just that good.
He laughed. "Love is my drug baby and you are the only exeption. It's you and me honey, because I love and if my heart was a house you'd be home.
I was so happy and thougt to myslef I found this boy.....
Gissa!
Balans
Då älskar jag honom
Men ska det vara så jävla svårt att fälla ned toasitsen!
När han ringer flera gånger under dagen, bara för att fråga hur jag mår och vad jag gör
Då älskar jag honom
Men ska det vara så jälva svårt att ta fram den där damsugaren nån gång ibland, utan tjat!
När han viskar "somna om du" och går upp tidigt på morgonen med vår son eller när han
läser av mitt bristande tålamod efter en lång dags arbete och tar nattningen av en trotsig 3-åring
Då älskar jag honom
Men ska det vara så jävla svårt att packa dagisväskan eller gå ut med hunden självmant!
När han överraskar mig med glass och blommor bara för att han tycker jag behöver det och
när han håller mig hårt i sina starka armar på natten.
Då älskar jag honom
Men ska det vara så jävla svårt att vika tvätten!
Sötma
Han har känt hennes kropp under sina fingertoppar tusentals gånger.
Vet varje kurva, varje ådra, varje ojämnhet, varje litet hårstrå
Han har smakat saltet från hennes hud och sötman från hennes läppar fler gånger än han kan minnas
Han borde vant sig
Vardagens bittra smak borde leta sig in
Ändå blir han förälskad varje gång han ser henne
Varje gång hon ler mot honom spritter det till någonstans långt där inne
Varje gång hennes läppar möter hans smakar de lika sött som den allra första gången
Hon sover nu och han stryker sin hand över hennes hår, försiktigt
Viskar i hennes öra
Du är mitt liv
Det förgångna "Skrivpuff" 10/12
När Farfar stod lutad lite sådär över hörnet på diskbänken och pratade skit i sin gröna wct overall och skrockade glatt.
När han skulle krama en hejdå och ALDRIG kunde låta bli att killa mig i sidorna.
Sen kom den där fruktansvärda julafton 1993 när en olycka slet honom ifrån oss bara 60 år gammal.
Det fanns en tid när Farmor satt i sin plaststol på gräsmattan och lapade sol en hel dag.
Stolen flyttade hon envist vartefter solen rörde sig över himlen och på kvällen rullade hon köttbullar som vi åt med god aptit.
När jag och min kusin tog långa promenader i skogen med Farmor medan vi gick och rörde i varsin mugg med vispgrädde som vi hade tjatat oss till. Tillslut blev det smör!
Så kom sjukdomen som gjorde henne svag och bitter och bara lite drygt 70 år 2007 somnade hon äntligen in efter att ha lidit i flera år.
Det fanns en tid när Morfar spelade Mungo Jerry högt på radio och kompade och dansade till.
När Morfar och pappa och morbror tog varsin grogg och pratade till långt in på natten.
När Morfar spelade dragspel i sin fula bondekeps med grön genomskinlig skärm och drog den ena rolig historian efter den andra.
Nu är han tärd och darrig av sjukdom och alltför medveten om vad som väntar härnäst.
Vi som älskar honom kan bara se på.
Det fanns en tid när Mormor pyntade vardagsrummet med girlanger, klockor och underbara tomtar till jul.
När hon dukade fram det mest underbara julbordet.
När hon gick upp tidigt tidigt på morgonen för att elda i spisen innan vi ungar vaknade så att vi kom ned till ett varmt ombonat lantkök där det doftade av nybakat Halvtjockt och O'boy.
Nu väntar hon också. Väntar på att komma hem efter en Stroke. Väntar på att bli ensam.
Väntar på att...
Hur många gånger man än säger att man älskar någon så är det alltid för få.
Saknaden när de försvinner är obeskrivlig.
Men livet går vidare.
De förgångna blir ett varmt och lyckligt minne.
Ett minne att bära med sig in i framtiden....
Keep on scrolling
så får ni läsa något mer intressant!
Skrivpuff 25/10 "Ett frö"
Spriande från vänster lilltå kryper den sakta genom fotens alla små ben, upp genom smalbenet
in i knät. Där snurrar den runt ett slag, blir lite yr.
Hoppar över till höger knä och fortsätter genom låret, någonstans där emellan och naveln
blir den lite vilse, lite generad och lite pirrig.
I magens alla skrymslen och vrår flyger den omkring som små fladdrande fjärilar.
Ibland händer det att den förrirar sig upp till hjärnan men där känner den sig bara vilse
och ensam.
Tillslut hittar den ändå alltid sin plats.
Hjärtat
Där är den trygg och varm.
Där är den hemma.
Där kan den blomma ut i all sin prakt.
Kärleken
Trevande
Kyler luften
Målar löven och lossar dem från dess fästen
Klär in grenarna med tusen gnistrande stjärnor
Tystar fåglarna och bäddar marken
Släcker natten
Skrivpuff 10 - 11 - 10 "Försoning"
Regnet vräker ner. Tynger ner gräset runt om henne och bildar små pölar i asfalten framför henne. T-shirten klibbar fast på ryggen och små små droppar vatten blandat med svett rinner sakta ned för hårstråna och forstätter ned för näsryggen, droppar ned på knäna som hon har dragit upp under hakan.
Hon lägger armarna runt sina smala ben och gungar sakta sig själv fram och tillbaka. Försöker återhämta andan, orkar inte springa mer. Då kommer tårarna. Skammen, smärtan och förlusten rister i kroppen får henne att skaka av gråt.
Någon passerar henne med cykel. Stannar inte till, bara fortsätter att trampa. Hon är osynlig. Lika bra det. Lika bra att inte finnas till. Kanske saknaden blir lättare då. Det har bara gått en halvtimme sedan hon smällde igen dörren, sedan hon rusade ut från porten, sedan hon såg den sårade, frågande, vackra underbara blicken för sista gången.
Bara en halvtimme sedan hon förstörde allt.
Insikten får henne att stöna till och pressa hakan hårdare mot knäskålarna.
Hon hade övervägt att hålla mun. Inte berätta något om sitt förflutna. Bara låta allt vara så underbart och lyckligt som det var och hoppas att han aldrig skulle få reda på något. Men hon kunde inte ljuga. Aldrig ljuga mer, det hade hon lovat sig själv och nu, var allt över.
Regnet tilltar ytterligare och slår ilsket ned i ljudliga plask över hela kroppen. Han hade inte skrikit åt henne, inte gråtit, inte skällt, inte bett henne att dra åt helvete. Det behövdes inte, hon förstod. Förstod att han aldrig ville se henne igen. Så hon sprang. Sprang tills benen vek sig av utmattning och hon sjönk ihop här i gräset.
Tårarna vill inte sluta rinna och regnet vill inte sluta falla.
En hand på hennes skuldra får henne att hoppa till och hon tittar skrämt upp. Han är lika våt som hon och nästan lika andfådd. Hon ryggar tillbaka lite, förstår inte. Men han tar hennes händer och drar upp henne på fötter. Hon stirrar ned i marken, vill inte möta hans blick. Väntar på det slutgiltiga.
Hans hand under hennes haka, försiktigt lyfter hennes huvud så att hennes ögon måste möta hans. Inget hat, ingen avsky, bara....förståelse, kärlek och försoning. Varför?
Ett litet leende blixtrar snabbt till över hans läppar och han böjer sig ned, placerar dem mjukt på hennes panna. Gravitationen slår sina klor i henne och hon dras mot marken. Men hans starka armar fångar upp henne, lyfter henne i sin famn, håller henne tätt intill och hon borrar in näsan i hans hals. Drar in hans doft i ett djupt skälvande andetag.
"Förlåt", viskar hon i hans öra så tyst att orden knappt kommer ut. Han skrattar lite. "Dumma lilla älskade flicka."
Försenad skrivpuff "Att skrämmas" 5/10
Ja, egentligen hette han ju Per Gustavsson med det var det aldrig någon unge som sa. Han hade de godaste och saftigaste äpplena i hela grannskapet. Fem trän som dignade av frukt så det skulle räcka gott och väl till alla som ville ha, men i stället för att dela med sig av godsakerna lät han dem falla till marken och ruttna bort och om någon vågade sig in för att palla några skulle han eller hon vara glad om den kom därifrån med bara en rejäl utskällning. Chansen att bli jagad runt halva kvarteret med rottingen var ganska stor.
"Nån borde skrämma tillbaka den där farbror Surpelle", sa Lisa en dag vid frukostbordet. "Skrämma honom så han slutar vara så dum." En idé hade genast börjat spira i Jockes huvud och nu några veckor senare skulle det äntligen ske. Jocke hade tillsammans med Stefan och Anders planerat allt in i minsta detalj. Kartlagt Surpelles vanor och sett ut den perfekta platsen för dådet. I kurvan innan infarten till Surpelles gård.
Där kunde de gömma sig i det djupa diket och eftersom Surpelle inte hade några grannar precis i närheten kunde de vänta där utan att riskera att bli upptäckta. I alla fall trodde de det innan fru Ingemanson kom cyklande på den lilla grusvägen och Lisa inte kunde hålla sig för skratt. I sista sekund hade hon lyckats hejda sig och tanten hade cyklat förbi utan att se åt dom.
Nu satt de där i diket alla fyra och väntade. Stefan hade dragit på sig gummi masken som de köpt i leksaksaffären och små rännilar av svett rann nedför nacken på honom.
"Kommer han inte snart" stönade han och försökte fläkta sig med handen. Jocke tittade på sitt armbandsur. "Han borde vara här när som helst nu. Lunchbingon slutade för en kvart sen."
Knappt hade hann han säga meningen klart förrän de kunde höra Surpelles gamla skraltiga Peugeot komma långt där borta på vägen. Försiktigt kikade de upp ur diket.
"Oj, vad fort han kör", viskade Stefan andlöst. "Jag vet inte om jag törs, tänk om han kör på mig." "Äh", fnyste Anders och knuffade honom lite i sidan. "Du får inte backa ur nu. Vi drog faktiskt lott om vem som skulle görat."
"Ja, var beredd nu", sa Jocke och knuffade lite på Stefan han med. "Skräm honom", kvittrade Lisa som var så uppspelt att hon knappt kunde sitta stilla.
Ljudet från motorn som gnisslade och morrade av ansträngning närmade sig mer och mer och plötsligt kom Surpelle farande runt kröken.
"Nu!!", skrek Jocke och Anders. Stefan hävde sig med ett vrål upp ur diket och skrek i högan sky. "Jag är Big Fooot Aaaahhh!!!!" Han landade bara några centimeter från Peugeoten och var nära att tappa balansen men återfick den i sista sekund.
Bromsarna på den gamla bilen skrek. Bilen krängde några gånger från sida till sida och för en kort stund såg det ut som om Surpelle skulle lyckas få kontroll över bilen igen. Stefan tog av sig masken och vände sig triumferande mot sina vänner som ännu inte vågat sig upp ur diket. Plötsligt hördes ett öronbedövande brak. Sedan blev allt väldigt, väldigt tyst.
Alla vände de sig mot vart ljudet kom ifrån. "Åh nej", pep Lisa och knep ihop ögonen. Peugeoten stod med fören intryckt nästan hela vägen till kupén mot den stora tjocka ekstammen några tiotal meter in på ängen som låg på andra sidan vägen.
Det rykte lite från motorn och någon genomskinlig vätska sipprade ut genom något hål under bilen. Framrutan var krossad och på den med huvudet i en konstig onaturlig vinkel tryckt mot stammen låg farbror Surpelle.
Ingen av dem gick fram till bilen. Det behövdes inte, redan på det här avståndet förstod de alla att han var död.
"Kom", sa Jocke. Han tog Lisa i handen och började snabbt gå längs grusvägen in mot byn. De andra skyndade efter. "Nu åker vi bergis i fängelse", snyftade Anders. "Ja, min pappa kommer slå ihjäl mig när han får veta".
Jocke stannade så häftigt att Lisa nästan för omkull. Han vände sig mot dem och Anders tyckte nästan han såg lite läskig ut när han stirrade på dem med mörka ögon.
"Ingen säger något, till någon", väste han fram mellan sammanbitna tänder. "Men", började Lisa. "Ingen!", röt Jocke och knuffade ner henne i gruset. "Ett ord till någon Lisa och jag dränker Missans kattungar i ån. Du säger inte ett pip om det här, förstått?" Lisa började gråta men nickade ändå och reste sig och borstade bort gruset från sina skrapade knän.
Resten av vägen hem gick de alla tysta. När de skulle skiljas åt sa ingen Hej då eller Vi ses i morgon eller något sådant. Anders och Stefan gick åt sitt håll och Jocke och Lisa gick åt sitt.
Bara sådär.
Mamma stod i köket och lagade mat när de kom in. "Hej ungar" sa hon glatt. "Vad har ni haft för er idag då?" Lisa sneglade lite på sin bror och han nöp henne i sidan. "Inget", sa hon snabbt och satte sig vid bordet.
Mamma började duka fram maten. "Det var värst vad i ser molokna ut då." Hon såg undrande på dem, men så sken hon upp. "Jag vet nog vad som kan muntra upp er." Hon gick fram till ugnen och plockade ut något.
"En rykande färsk äppelpaj till efterrätt kanske? Jag gick över till Gustavsson i morse och frågade om jag inte kunde få köpa några äpplen av honom och han gav mig en hel kasse. Han var bara glad att bli av med dom och sa att bara vi säger till innan så är det bara att plocka mer. Så nu kan vi äta äppelpaj och kräm hela sommaren. Bra va?"
Jocke såg på sin mamma och pressade fram ett leende. Lisa fortsatte att stirra ned i tallriken.
Skrivpuff 19-20/8 ordning och trams, följetong del 5!
För det första, hur hade han fått tag på hennes nummer? Hon noterade i sitt minne att hon skulle fråga Linda om den saken. Vem skulle annars vara galen nog att ge ut ett telefonnummer till en vilt främmande karl? Även en vilt främmande karl som såg ut som en gud.
Å andra sidan hade ju Linda sagt att hon inte haft en aning om vem han var och att hon aldrig sett honom förr. Hur som hellst väntade definitivt ett nytt förhör inom kort.
Den andra frågan var om möjligt ännu mer outgrundlig. Varför ringde han? Eller ännu hellre, varför bjöd han ut henne? För det var väl det han gjort? En öl eller två på The Mark. För att disskutera färgen på hennes spyor eller hur snabbt en läpp egentligen kunde svälla upp?
Det fanns verkligen ingen logik. Skulle hon gå? Hon reste sig och såg sig i spegeln. Fan heller! Inte en chans i världen! Plötsligt tyckte hon inte alls att hennes misshandlade ansikte såg "bättre" ut och bara tanken på den där obeskrivligt heta karln, som tydligen hette Johan, skulle sitta mitt emot henne på en av stans hippaste innekrogar fick henne att inte bara skifta i gult och blått utan även scharlakansrött.
Fast å andra sidan, så san han i morgon kväll alltså nästan ett och ett halvt dygn bort, kanske skulle hon se något mer representabel ut då.
Trams! Sa hennes mer förnuftiga sida till henne. Han vill förmodligen bara lämna kvittot från kemtvätten till dig och be dig hosta upp pengar för hans förstörda skjorta.
Håll dig undan!
Skrivpuff 18/8 "att skratta"
Att vara med dig när du utforskar världen
När du upptäcker att vinbären skiftat färg från grönt till rött
När du hittar en helt vanlig grå sten och måste ta med den hem
När du fascinerat tittar på de små fiskarna på djurparken
trots att de stora tigrarna finns precis bredvid
Att se dig skratta
Att vara med dig när du utvecklas
Våndas över att du glatt klättrar i klätterställningen och leker spindelmannen
Glädjas när du kissar på toaletten som en stor kille
Förundras över hur länge du orkar hålla dig vaken
Att se dig skratta
Att få vara din bästa
Trösta dig när du ramlat och slagit dig
Gosa med dig i soffan
Krama dig och säga Jag älskar dig
Känna hur hjärtat sväller till bristningsgränsen när du svarar
Jag älskar dig också mamma
Det, får mig att skratta
Skrivpuff 17/8 "smuts" följetong del 4
Om ni missat så läs gärna de tidigare avsnitten!
Två dagar i en obekväm säng på sjukhuset och en sköterska som envist insisterade på att väcka henne varannan timme, blev resultatet av Mias praktvurpa. När hon äntligen öppnade dörren till sin egen lägenhet kände hon sig fortfarande tung i huvudet och stygnen i den spruckna läppen ömmade, men i övrigt helt ok. Svullnaden i ansiktet hade gått ned betydligt och hon fick inte längre lust att gråta när hon såg sig i spegeln.
När hon kom in i köket möttes hon dock av en sur stickande doft som fick ögonen att tåras och magen att slå kullerbyttor. Äcklad såg hon på diskbänken. Tydligen hade hon varit mer disträ än hon tänkt på när hon gjorde sig i ordning för välgörenhetsgalan. Filen i tallriken som stod kvar på köksbordet hade gulnat och spruckit och mjölkpaketet hade hon visst glömt ställa tillbaka i kylen. En snabb blick runt i övriga delar av lägenheten påminde henne att hon redan för några dagar sedan skällt på sig själv för att hon inte städat på länge.
Nu när allt stått orört låg dammet tjockt på hyllor och bord. Hon hade sett fram emot en lugn dag i soffan, lite självkurering och kanske en film. Men hjärnskakning eller inte, det här kunde hon inte visstas i. Snabbt plockade hon upp sin lilla bag som Linda hade varit över med första kvällen på sjukhuset.
Köket var mest akut så hon tog ett djupt andetag och satte igång med att städa undan den sanitära olägenheten som en gång i tiden hade varit mjölk. Medan hon städade försjönk hon i samma grubblerier som hon haft under hela sjukhusvistelsen.
Vem var mannen tagit henne till sjukhuset, vars fot hon snubblat över och som tagit hand om henne efter det? Hon hade pratat med Linda men hon visste inte vem det var och det verkade ingen annan göra heller. Hans vackra ögon hade dock etsat sig fast på hennes näthinna och hon kunde inte sluta tänka på honom, även om det var med en stor portion ångest varje gång bilderna av Mia som kaskadspydde över den stilige främlingen flashade förbi.
Ju mer Mia tänkte på det som hänt desto mer frenetiskt städade hon. Tillslut var hela lägenheten i toppskick trots att hon egentligen inte fick överanstränga sig.
Luften gick helt ur henne och hon sjönk ihop i soffan som en säck potatis. Huvudet snurrade och hon var alldeles klibbig av svett. En liten smutsfläck i taket fick bli fokuseringspunkt och hon kämpade för att trycka undan illamåendet.
Hon hade precis dåsat till när telefonen ringde. För ett ögonblick var hon helt disorienterad och förmådde inte resa på sig. När hon äntigen kom på fötter hade det sluta ringa och hon rotade i handväskan efter mobilen. Nummret på displayen var inget hon kände igen så hon brydde sig inte om att ringa upp igen, förmodligen bara en försäljare.
Hela kroppen kändes tung som bly och hon bestämde sig för att lyda läkarens råd och gå till sängs.
Det var underbart att få sova en hel natt utan att någon väckte en och när Mia vaknade sent på förmiddagen nästa dag kände hon sig mycket piggare. Den första koppen kaffe på tre dagar var himmelsk och medan hon kröp upp i soffan och satte på TV:n tog hon mobilen för att ringa sin mamma och tala om att hon levde.
På displayen lyste det missade samtalet från igår och ett meddelande om att någon talat in på telefonsvararen. Hon tryckte det korta numret för att ringa upp mobilsvar och lyssnade. Det knastrade i luren och hon tryckte den hårdare mot örat för att höra. Den mörka raspiga rösten gick inte att ta miste på.
"Hej, du minns kanske inte mig, men jag heter Johan och eskorterade dig till akuten i fredagskväll. Jag ville bara höra om du mår bättre och föreslå en öl eller två på The Mark i morgonkväll klockan åtta. Jag finns där då."
Datarösten talade om att det var slut på meddelandet och att inga nya fanns. Mia blev sittande med telefonen i handen och hakan i golvet.
Srivpuff 8/7...något storslaget (Följetong del 3)
De starka sjukhuslamporna sved i ögonen och den kvinnliga doktorn som satt lutad över henne klämde och petade i ansiktet så att pilar av smärta sköt genom huvudet på Mia. "Näsan är bruten och läppen har spruckit på två ställen. Jag tror det fattas en framtand också men det är svårt att säga om det det hela eller bara en del. Hur känns det? Har du ont någon annan stans? Mår du illa?"
"Mmhrmhsfsfrm" svarade Mia och svalde en massa blod som åkte bergodalbana i magen.
Faktum var att det gjorde ont lite överallt just nu och rummet snurrade oupphörligen. Läkaren fortsatte att prata med någon som stod bakom Mia. "Är det din fru?"
"Nej nej", svarade en djup lite raspig röst. "Vi har aldrig träffats, förrän nu då och jag är inte helt säker på att det räknas. Men jag tror det är mitt fel att hon ligger här. Det var min fot som var i vägen."
Mia vände sig om för att se vem det var men den hastiga rörelsen var för mycket och hon kunde inte stoppa maginnehållet som rusade upp i halsen. "Hoppsan!" sa mannen bakom henne när han hoppade bakåt och försökte undkomma kaskadspyan.
"Du ska nog lägga dig ned igen." Mia sjönk tillbaka ned på kudden och han lutade sig över henne. "Jag är hemskt ledsen för det här." sa han och såg oroligt på henne.
Hade hon kunnat rodna så hade hon sett ut som en tomat. Mannen som stod lutad över henne var rent ut sagt förbannat vacker. Ögonen stålblå, håret mörkt brunt, en tydlig käklinje med begynnande skäggstubb och när han log framträdde små skrattgropar i kinderna. Han var lång och bredaxlad, säkert vältränad under skjortan, som hade varit vit men som nu var nersölad av hennes blod och spyor.
Hon skakade försiktigt på huvudet och lyfte matt handen mot hans bröst. Han skrattade lite. "Bry dig inte om det där nu, jag trivdes inte i kläderna i allafall. Faktum är att du gjorde mig en välgärning när du bestämde dig för att snubbla över min fot. Då hade jag en bra ursäkt att ta mig därifrån. Sen var ditt sätt att falla utan att spilla en droppe vin ur glaset ganska imponerande. Storslaget om jag får säga det själv." Mia försökte skratta åt elendet men fick bara fram några snyftningar.
Läkaren avbröt dem. "Nu får jag be dig att gå härifrån" sa hon till mannen. "Jag ska sy ihop läppen och sen måste hon vila. Hjärnskakningar är inte att leka med."
"Visst" sa han. "Jag har ändå ett ärende hos kemtvätten!" Han log och tog Mias hand i sin. "Det var trevligt att träffa dig. Vi kanske ses igen någon gång under lite bättre omständighetet."
Så reste han sig och försvann ut genom dörren.
