tovans skrivpuffar

De starka sjukhuslamporna sved i ögonen och den kvinnliga doktorn som satt lutad över henne klämde och petade i ansiktet så att pilar av smärta sköt genom huvudet på Mia. "Näsan är bruten och läppen har spruckit på två ställen. Jag tror det fattas en framtand också men det är svårt att säga om det det hela eller bara en del. Hur känns det? Har du ont någon annan stans? Mår du illa?"
"Mmhrmhsfsfrm" svarade Mia och svalde en massa blod som åkte bergodalbana i magen.
Faktum var att det gjorde ont lite överallt just nu och rummet snurrade oupphörligen. Läkaren fortsatte att prata med någon som stod bakom Mia. "Är det din fru?"
"Nej nej", svarade en djup lite raspig röst. "Vi har aldrig träffats, förrän nu då och jag är inte helt säker på att det räknas. Men jag tror det är mitt fel att hon ligger här. Det var min fot som var i vägen."
Mia vände sig om för att se vem det var men den hastiga rörelsen var för mycket och hon kunde inte stoppa maginnehållet som rusade upp i halsen. "Hoppsan!" sa mannen bakom henne när han hoppade bakåt och försökte undkomma kaskadspyan.
"Du ska nog lägga dig ned igen." Mia sjönk tillbaka ned på kudden och han lutade sig över henne. "Jag är hemskt ledsen för det här." sa han och såg oroligt på henne. 
Hade hon kunnat rodna så hade hon sett ut som en tomat. Mannen som stod lutad över henne var rent ut sagt förbannat vacker. Ögonen stålblå, håret mörkt brunt, en tydlig käklinje med begynnande skäggstubb och när han log framträdde små skrattgropar i kinderna. Han var lång och bredaxlad, säkert vältränad under skjortan, som hade varit vit men som nu var nersölad av hennes blod och spyor.
Hon skakade försiktigt på huvudet och lyfte matt handen mot hans bröst. Han skrattade lite. "Bry dig inte om det där nu, jag trivdes inte i kläderna i allafall. Faktum är att du gjorde mig en välgärning när du bestämde dig för att snubbla över min fot. Då hade jag en bra ursäkt att ta mig därifrån. Sen var ditt sätt att falla utan att spilla en droppe vin ur glaset ganska imponerande. Storslaget om jag får säga det själv." Mia försökte skratta åt elendet men fick bara fram några snyftningar.
Läkaren avbröt dem. "Nu får jag be dig att gå härifrån" sa hon till mannen. "Jag ska sy ihop läppen och sen måste hon vila. Hjärnskakningar är inte att leka med."
"Visst" sa han. "Jag har ändå ett ärende hos kemtvätten!" Han log och tog Mias hand i sin. "Det var trevligt att träffa dig. Vi kanske ses igen någon gång under lite bättre omständighetet."
Så reste han sig och försvann ut genom dörren.

Redan på långt håll såg Mia hur Linda stod och stampade på trappan utanför byggnaden där galan skulle hållas. Mia betalade taxichaffören och svor för sig själv över ockerpriserna han tog innan hon hoppade ur bilen.
De skyndade in och Linda banade vägen för dem fram till pressbordet. Galan hölls i en stor lokal som i vanliga fall användes som konferenssal men som kvällen till ära hade piffats upp ordentligt. En stor scen hade riggats på ena kortsidan och framför den stod flera stora runda bord med tjocka linnedukar och flådiga blomsterarrangemang.
Tjocka siden draperier hade spänts upp längs väggarna och i taket hängde flera stora moderna ljuskronor. "Om de tagit pengarna de lagt på inredningen och skänkt till fattiga barn istället så hade de inte behövt ha den här galan" viskade Mia till Linda när de satt sig.
"Sant" fnissade Linda. "Men då skulle vi ha missat det där!" Hon nickade diskret mot ett av grannborden där en grupp män i 30års åldern satt. Den ena dyrare klädd än den andra. Alla såg naturligtvis fruktansvärt fräscha och välsvarvade ut och när de pratade och skrattade med varandra så blixtrade deras blekvita tänder i kapp med strålkastarna från scenen.
Mia suckade. Förvuxna bratz var verkligen inte hennes kopp te. Kvällen förflöt i sakta mak medan de rika tappert försökte överträffa varandra i vilken som hade störst hjärta och kunde  skänka mest pengar till de stackars pandorna i Kina eller orangutangerna i djungeln och ju mer svindyrt vin det bjöds på dessto mer öppnades plånböckerna.
Vinet flödade även vid pressbordet, något Mia var evigt tacksam för eftersom det trots den stora lokalen var väldigt varmt. När det fjärde glaset vin slunkit ned gjorde sig de primitiva behoven påminda och hon reste sig för att smita iväg en stund.
Så fort hon stod upp rusade vinet upp i huvudet och hon fick koncentrera sig på att inte vingla medan hon banade väg mellan borden.

Det var ingen kö till damtoaletten och Mia sjönk tacksamt ned på sitsen. Hon var klar snabbt men dröjde sig ändå kvar en stund i båset och funderade lite på när det var legitimt att dra sig hemåt. Galan var säkert i allafall halvägs igenom och klockan började närma sig halv elva.
Inte för att hon var speciellt trött utan för att hon kände att hon snart skulle bli dödligt uttråkad. Nu hade hon dock dröjt sig kvar på toaletten länge nog och hon kollade sig hastigt i spegeln, drog en hand genom sitt rufsiga långa hår och rättade till BH:n.
Precis innanför dörren till salen stod en kypare med en bricka full av vinglas. Mia kände fortfarande av ruset, men varför inte. Hon hade ju semester, tänkte hon och tog ett av glasen i förbifarten. Medan hon gick höjde hon glaset till munnen och skulle precis till att svälja när hon snubblade över någons fot som stack ut lite för långt i gången.
Som i slow motion såg hon hur marken kom närmre och närmre, på vägen ned kunde hon skymta en arm som försökte greppa henne men det var för sent och hon hörde ett krasande ljud när näsan slog i betongen. Sedan blev allt svart.
Hon vaknade igen av att någon hamrade in små spikar i huvudet på henne. Åtminstone känndes det så. Hon tittade upp och möttes av ett par stora blå ögon som oroligt såg ned på henne. Ögonen satt fast i ett ansikte som hon trodde tillhörde en man, men allt var så suddigt att hon inte kunde vara helt säker men eftersom hon kunde konstatera att ansiktet hade kort hår och en vit skjorta så var hon ganska säker på att det var en man.
"Hallå?" sa ansiktet. "Hur mår du? Kan du prata? Vart har du ont?" Mia försökte öppna munnen för att tala om att det gjorde ont i stort sett överallt men läpparna kändes svullna och köttiga och vägrade lyda henne. Det som kom ut lät mer som en skadeskjuten kråka än några ord.
"Du måste till sjukhus" sa ansiktet, som hon nu var helt säker på var en man, och lyfte upp henne i famnen. Hon lutade försiktigt huvudet mot mannens bröst. Det rann något ur näsan och ned på den vita skjortan och lyfte handen för att torka bort det.
"Bry dig inte om det där nu" sa mannen som bar henne. "Det är en bagatell." Mia orkade inte protestera utan slöt ögonen igen.
Långt borta tyckte hon att hon hörde Linda ropa.