tovans skrivpuffar

Blidde visst lite uppehåll över semestern men nu fortsätter Mias bravader!
Om ni missat så läs gärna de tidigare avsnitten!


Två dagar i en obekväm säng på sjukhuset och en sköterska som envist insisterade på att väcka henne varannan timme, blev resultatet av Mias praktvurpa. När hon äntligen öppnade dörren till sin egen lägenhet kände hon sig fortfarande tung i huvudet och stygnen i den spruckna läppen ömmade, men i övrigt helt ok. Svullnaden i ansiktet hade gått ned betydligt och hon fick inte längre lust att gråta när hon såg sig i spegeln.
När hon kom in i köket möttes hon dock av en sur stickande doft som fick ögonen att tåras och magen att slå kullerbyttor. Äcklad såg hon på diskbänken. Tydligen hade hon varit mer disträ än hon tänkt på när hon gjorde sig i ordning för välgörenhetsgalan. Filen i tallriken som stod kvar på köksbordet hade gulnat och spruckit och mjölkpaketet hade hon visst glömt ställa tillbaka i kylen. En snabb blick runt i övriga delar av lägenheten påminde henne att hon redan för några dagar sedan skällt på sig själv för att hon inte städat på länge.
Nu när allt stått orört låg dammet tjockt på hyllor och bord. Hon hade sett fram emot en lugn dag i soffan, lite självkurering och kanske en film. Men hjärnskakning eller inte, det här kunde hon inte visstas i. Snabbt plockade hon upp sin lilla bag som Linda hade varit över med första kvällen på sjukhuset.

Köket var mest akut så hon tog ett djupt andetag och satte igång med att städa undan den sanitära olägenheten som en gång i tiden hade varit mjölk. Medan hon städade försjönk hon i samma grubblerier som hon haft under hela sjukhusvistelsen.
Vem var mannen tagit henne till sjukhuset, vars fot hon snubblat över och som tagit hand om henne efter det? Hon hade pratat med Linda men hon visste inte vem det var och det verkade ingen annan göra heller. Hans vackra ögon hade dock etsat sig fast på hennes näthinna och hon kunde inte sluta tänka på honom, även om det var med en stor portion ångest varje gång bilderna av Mia som kaskadspydde över den stilige främlingen flashade förbi.
Ju mer Mia tänkte på det som hänt desto mer frenetiskt städade hon. Tillslut var hela lägenheten i toppskick trots att hon egentligen inte fick överanstränga sig.
Luften gick helt ur henne och hon sjönk ihop i soffan som en säck potatis. Huvudet snurrade och hon var alldeles klibbig av svett. En liten smutsfläck i taket fick bli fokuseringspunkt och hon kämpade för att trycka undan illamåendet.
Hon hade precis dåsat till när telefonen ringde. För ett ögonblick var hon helt disorienterad och förmådde inte resa på sig. När hon äntigen kom på fötter hade det sluta ringa och hon rotade i handväskan efter mobilen. Nummret på displayen var inget hon kände igen så hon brydde sig inte om att ringa upp igen, förmodligen bara en försäljare.
Hela kroppen kändes tung som bly och hon bestämde sig för att lyda läkarens råd och gå till sängs.

Det var underbart att få sova en hel natt utan att någon väckte en och när Mia vaknade sent på förmiddagen nästa dag kände hon sig mycket piggare. Den första koppen kaffe på tre dagar var himmelsk och medan hon kröp upp i soffan och satte på TV:n tog hon mobilen för att ringa sin mamma och tala om att hon levde.
På displayen lyste det missade samtalet från igår och ett meddelande om att någon talat in på telefonsvararen. Hon tryckte det korta numret för att ringa upp mobilsvar och lyssnade. Det knastrade i luren och hon tryckte den hårdare mot örat för att höra. Den mörka raspiga rösten gick inte att ta miste på.
"Hej, du minns kanske inte mig, men jag heter Johan och eskorterade dig till akuten i fredagskväll. Jag ville bara höra om du mår bättre och föreslå en öl eller två på The Mark i morgonkväll klockan åtta. Jag finns där då."
Datarösten talade om att det var slut på meddelandet och att inga nya fanns. Mia blev sittande med telefonen i handen och hakan i golvet.