Skrivpuff 19-20/8 ordning och trams, följetong del 5!
Mia försökte bringa ordning i det kaos som för tillfället var hennes hjärna.
För det första, hur hade han fått tag på hennes nummer? Hon noterade i sitt minne att hon skulle fråga Linda om den saken. Vem skulle annars vara galen nog att ge ut ett telefonnummer till en vilt främmande karl? Även en vilt främmande karl som såg ut som en gud.
Å andra sidan hade ju Linda sagt att hon inte haft en aning om vem han var och att hon aldrig sett honom förr. Hur som hellst väntade definitivt ett nytt förhör inom kort.
Den andra frågan var om möjligt ännu mer outgrundlig. Varför ringde han? Eller ännu hellre, varför bjöd han ut henne? För det var väl det han gjort? En öl eller två på The Mark. För att disskutera färgen på hennes spyor eller hur snabbt en läpp egentligen kunde svälla upp?
Det fanns verkligen ingen logik. Skulle hon gå? Hon reste sig och såg sig i spegeln. Fan heller! Inte en chans i världen! Plötsligt tyckte hon inte alls att hennes misshandlade ansikte såg "bättre" ut och bara tanken på den där obeskrivligt heta karln, som tydligen hette Johan, skulle sitta mitt emot henne på en av stans hippaste innekrogar fick henne att inte bara skifta i gult och blått utan även scharlakansrött.
Fast å andra sidan, så san han i morgon kväll alltså nästan ett och ett halvt dygn bort, kanske skulle hon se något mer representabel ut då.
Trams! Sa hennes mer förnuftiga sida till henne. Han vill förmodligen bara lämna kvittot från kemtvätten till dig och be dig hosta upp pengar för hans förstörda skjorta.
Håll dig undan!
För det första, hur hade han fått tag på hennes nummer? Hon noterade i sitt minne att hon skulle fråga Linda om den saken. Vem skulle annars vara galen nog att ge ut ett telefonnummer till en vilt främmande karl? Även en vilt främmande karl som såg ut som en gud.
Å andra sidan hade ju Linda sagt att hon inte haft en aning om vem han var och att hon aldrig sett honom förr. Hur som hellst väntade definitivt ett nytt förhör inom kort.
Den andra frågan var om möjligt ännu mer outgrundlig. Varför ringde han? Eller ännu hellre, varför bjöd han ut henne? För det var väl det han gjort? En öl eller två på The Mark. För att disskutera färgen på hennes spyor eller hur snabbt en läpp egentligen kunde svälla upp?
Det fanns verkligen ingen logik. Skulle hon gå? Hon reste sig och såg sig i spegeln. Fan heller! Inte en chans i världen! Plötsligt tyckte hon inte alls att hennes misshandlade ansikte såg "bättre" ut och bara tanken på den där obeskrivligt heta karln, som tydligen hette Johan, skulle sitta mitt emot henne på en av stans hippaste innekrogar fick henne att inte bara skifta i gult och blått utan även scharlakansrött.
Fast å andra sidan, så san han i morgon kväll alltså nästan ett och ett halvt dygn bort, kanske skulle hon se något mer representabel ut då.
Trams! Sa hennes mer förnuftiga sida till henne. Han vill förmodligen bara lämna kvittot från kemtvätten till dig och be dig hosta upp pengar för hans förstörda skjorta.
Håll dig undan!
Skrivpuff 18/8 "att skratta"
Att se dig skratta
Att vara med dig när du utforskar världen
När du upptäcker att vinbären skiftat färg från grönt till rött
När du hittar en helt vanlig grå sten och måste ta med den hem
När du fascinerat tittar på de små fiskarna på djurparken
trots att de stora tigrarna finns precis bredvid
Att se dig skratta
Att vara med dig när du utvecklas
Våndas över att du glatt klättrar i klätterställningen och leker spindelmannen
Glädjas när du kissar på toaletten som en stor kille
Förundras över hur länge du orkar hålla dig vaken
Att se dig skratta
Att få vara din bästa
Trösta dig när du ramlat och slagit dig
Gosa med dig i soffan
Krama dig och säga Jag älskar dig
Känna hur hjärtat sväller till bristningsgränsen när du svarar
Jag älskar dig också mamma
Det, får mig att skratta
Att vara med dig när du utforskar världen
När du upptäcker att vinbären skiftat färg från grönt till rött
När du hittar en helt vanlig grå sten och måste ta med den hem
När du fascinerat tittar på de små fiskarna på djurparken
trots att de stora tigrarna finns precis bredvid
Att se dig skratta
Att vara med dig när du utvecklas
Våndas över att du glatt klättrar i klätterställningen och leker spindelmannen
Glädjas när du kissar på toaletten som en stor kille
Förundras över hur länge du orkar hålla dig vaken
Att se dig skratta
Att få vara din bästa
Trösta dig när du ramlat och slagit dig
Gosa med dig i soffan
Krama dig och säga Jag älskar dig
Känna hur hjärtat sväller till bristningsgränsen när du svarar
Jag älskar dig också mamma
Det, får mig att skratta
Skrivpuff 17/8 "smuts" följetong del 4
Blidde visst lite uppehåll över semestern men nu fortsätter Mias bravader!
Om ni missat så läs gärna de tidigare avsnitten!
Två dagar i en obekväm säng på sjukhuset och en sköterska som envist insisterade på att väcka henne varannan timme, blev resultatet av Mias praktvurpa. När hon äntligen öppnade dörren till sin egen lägenhet kände hon sig fortfarande tung i huvudet och stygnen i den spruckna läppen ömmade, men i övrigt helt ok. Svullnaden i ansiktet hade gått ned betydligt och hon fick inte längre lust att gråta när hon såg sig i spegeln.
När hon kom in i köket möttes hon dock av en sur stickande doft som fick ögonen att tåras och magen att slå kullerbyttor. Äcklad såg hon på diskbänken. Tydligen hade hon varit mer disträ än hon tänkt på när hon gjorde sig i ordning för välgörenhetsgalan. Filen i tallriken som stod kvar på köksbordet hade gulnat och spruckit och mjölkpaketet hade hon visst glömt ställa tillbaka i kylen. En snabb blick runt i övriga delar av lägenheten påminde henne att hon redan för några dagar sedan skällt på sig själv för att hon inte städat på länge.
Nu när allt stått orört låg dammet tjockt på hyllor och bord. Hon hade sett fram emot en lugn dag i soffan, lite självkurering och kanske en film. Men hjärnskakning eller inte, det här kunde hon inte visstas i. Snabbt plockade hon upp sin lilla bag som Linda hade varit över med första kvällen på sjukhuset.
Köket var mest akut så hon tog ett djupt andetag och satte igång med att städa undan den sanitära olägenheten som en gång i tiden hade varit mjölk. Medan hon städade försjönk hon i samma grubblerier som hon haft under hela sjukhusvistelsen.
Vem var mannen tagit henne till sjukhuset, vars fot hon snubblat över och som tagit hand om henne efter det? Hon hade pratat med Linda men hon visste inte vem det var och det verkade ingen annan göra heller. Hans vackra ögon hade dock etsat sig fast på hennes näthinna och hon kunde inte sluta tänka på honom, även om det var med en stor portion ångest varje gång bilderna av Mia som kaskadspydde över den stilige främlingen flashade förbi.
Ju mer Mia tänkte på det som hänt desto mer frenetiskt städade hon. Tillslut var hela lägenheten i toppskick trots att hon egentligen inte fick överanstränga sig.
Luften gick helt ur henne och hon sjönk ihop i soffan som en säck potatis. Huvudet snurrade och hon var alldeles klibbig av svett. En liten smutsfläck i taket fick bli fokuseringspunkt och hon kämpade för att trycka undan illamåendet.
Hon hade precis dåsat till när telefonen ringde. För ett ögonblick var hon helt disorienterad och förmådde inte resa på sig. När hon äntigen kom på fötter hade det sluta ringa och hon rotade i handväskan efter mobilen. Nummret på displayen var inget hon kände igen så hon brydde sig inte om att ringa upp igen, förmodligen bara en försäljare.
Hela kroppen kändes tung som bly och hon bestämde sig för att lyda läkarens råd och gå till sängs.
Det var underbart att få sova en hel natt utan att någon väckte en och när Mia vaknade sent på förmiddagen nästa dag kände hon sig mycket piggare. Den första koppen kaffe på tre dagar var himmelsk och medan hon kröp upp i soffan och satte på TV:n tog hon mobilen för att ringa sin mamma och tala om att hon levde.
På displayen lyste det missade samtalet från igår och ett meddelande om att någon talat in på telefonsvararen. Hon tryckte det korta numret för att ringa upp mobilsvar och lyssnade. Det knastrade i luren och hon tryckte den hårdare mot örat för att höra. Den mörka raspiga rösten gick inte att ta miste på.
"Hej, du minns kanske inte mig, men jag heter Johan och eskorterade dig till akuten i fredagskväll. Jag ville bara höra om du mår bättre och föreslå en öl eller två på The Mark i morgonkväll klockan åtta. Jag finns där då."
Datarösten talade om att det var slut på meddelandet och att inga nya fanns. Mia blev sittande med telefonen i handen och hakan i golvet.
Om ni missat så läs gärna de tidigare avsnitten!
Två dagar i en obekväm säng på sjukhuset och en sköterska som envist insisterade på att väcka henne varannan timme, blev resultatet av Mias praktvurpa. När hon äntligen öppnade dörren till sin egen lägenhet kände hon sig fortfarande tung i huvudet och stygnen i den spruckna läppen ömmade, men i övrigt helt ok. Svullnaden i ansiktet hade gått ned betydligt och hon fick inte längre lust att gråta när hon såg sig i spegeln.
När hon kom in i köket möttes hon dock av en sur stickande doft som fick ögonen att tåras och magen att slå kullerbyttor. Äcklad såg hon på diskbänken. Tydligen hade hon varit mer disträ än hon tänkt på när hon gjorde sig i ordning för välgörenhetsgalan. Filen i tallriken som stod kvar på köksbordet hade gulnat och spruckit och mjölkpaketet hade hon visst glömt ställa tillbaka i kylen. En snabb blick runt i övriga delar av lägenheten påminde henne att hon redan för några dagar sedan skällt på sig själv för att hon inte städat på länge.
Nu när allt stått orört låg dammet tjockt på hyllor och bord. Hon hade sett fram emot en lugn dag i soffan, lite självkurering och kanske en film. Men hjärnskakning eller inte, det här kunde hon inte visstas i. Snabbt plockade hon upp sin lilla bag som Linda hade varit över med första kvällen på sjukhuset.
Köket var mest akut så hon tog ett djupt andetag och satte igång med att städa undan den sanitära olägenheten som en gång i tiden hade varit mjölk. Medan hon städade försjönk hon i samma grubblerier som hon haft under hela sjukhusvistelsen.
Vem var mannen tagit henne till sjukhuset, vars fot hon snubblat över och som tagit hand om henne efter det? Hon hade pratat med Linda men hon visste inte vem det var och det verkade ingen annan göra heller. Hans vackra ögon hade dock etsat sig fast på hennes näthinna och hon kunde inte sluta tänka på honom, även om det var med en stor portion ångest varje gång bilderna av Mia som kaskadspydde över den stilige främlingen flashade förbi.
Ju mer Mia tänkte på det som hänt desto mer frenetiskt städade hon. Tillslut var hela lägenheten i toppskick trots att hon egentligen inte fick överanstränga sig.
Luften gick helt ur henne och hon sjönk ihop i soffan som en säck potatis. Huvudet snurrade och hon var alldeles klibbig av svett. En liten smutsfläck i taket fick bli fokuseringspunkt och hon kämpade för att trycka undan illamåendet.
Hon hade precis dåsat till när telefonen ringde. För ett ögonblick var hon helt disorienterad och förmådde inte resa på sig. När hon äntigen kom på fötter hade det sluta ringa och hon rotade i handväskan efter mobilen. Nummret på displayen var inget hon kände igen så hon brydde sig inte om att ringa upp igen, förmodligen bara en försäljare.
Hela kroppen kändes tung som bly och hon bestämde sig för att lyda läkarens råd och gå till sängs.
Det var underbart att få sova en hel natt utan att någon väckte en och när Mia vaknade sent på förmiddagen nästa dag kände hon sig mycket piggare. Den första koppen kaffe på tre dagar var himmelsk och medan hon kröp upp i soffan och satte på TV:n tog hon mobilen för att ringa sin mamma och tala om att hon levde.
På displayen lyste det missade samtalet från igår och ett meddelande om att någon talat in på telefonsvararen. Hon tryckte det korta numret för att ringa upp mobilsvar och lyssnade. Det knastrade i luren och hon tryckte den hårdare mot örat för att höra. Den mörka raspiga rösten gick inte att ta miste på.
"Hej, du minns kanske inte mig, men jag heter Johan och eskorterade dig till akuten i fredagskväll. Jag ville bara höra om du mår bättre och föreslå en öl eller två på The Mark i morgonkväll klockan åtta. Jag finns där då."
Datarösten talade om att det var slut på meddelandet och att inga nya fanns. Mia blev sittande med telefonen i handen och hakan i golvet.
