Det förgångna "Skrivpuff" 10/12
Det fanns en tid när Farfar hade visselklubbor i lastbilen till oss barnbarn, fast inte när han hade ont i håret för då fanns där bara päron!
När Farfar stod lutad lite sådär över hörnet på diskbänken och pratade skit i sin gröna wct overall och skrockade glatt.
När han skulle krama en hejdå och ALDRIG kunde låta bli att killa mig i sidorna.
Sen kom den där fruktansvärda julafton 1993 när en olycka slet honom ifrån oss bara 60 år gammal.
Det fanns en tid när Farmor satt i sin plaststol på gräsmattan och lapade sol en hel dag.
Stolen flyttade hon envist vartefter solen rörde sig över himlen och på kvällen rullade hon köttbullar som vi åt med god aptit.
När jag och min kusin tog långa promenader i skogen med Farmor medan vi gick och rörde i varsin mugg med vispgrädde som vi hade tjatat oss till. Tillslut blev det smör!
Så kom sjukdomen som gjorde henne svag och bitter och bara lite drygt 70 år 2007 somnade hon äntligen in efter att ha lidit i flera år.
Det fanns en tid när Morfar spelade Mungo Jerry högt på radio och kompade och dansade till.
När Morfar och pappa och morbror tog varsin grogg och pratade till långt in på natten.
När Morfar spelade dragspel i sin fula bondekeps med grön genomskinlig skärm och drog den ena rolig historian efter den andra.
Nu är han tärd och darrig av sjukdom och alltför medveten om vad som väntar härnäst.
Vi som älskar honom kan bara se på.
Det fanns en tid när Mormor pyntade vardagsrummet med girlanger, klockor och underbara tomtar till jul.
När hon dukade fram det mest underbara julbordet.
När hon gick upp tidigt tidigt på morgonen för att elda i spisen innan vi ungar vaknade så att vi kom ned till ett varmt ombonat lantkök där det doftade av nybakat Halvtjockt och O'boy.
Nu väntar hon också. Väntar på att komma hem efter en Stroke. Väntar på att bli ensam.
Väntar på att...
Hur många gånger man än säger att man älskar någon så är det alltid för få.
Saknaden när de försvinner är obeskrivlig.
Men livet går vidare.
De förgångna blir ett varmt och lyckligt minne.
Ett minne att bära med sig in i framtiden....
När Farfar stod lutad lite sådär över hörnet på diskbänken och pratade skit i sin gröna wct overall och skrockade glatt.
När han skulle krama en hejdå och ALDRIG kunde låta bli att killa mig i sidorna.
Sen kom den där fruktansvärda julafton 1993 när en olycka slet honom ifrån oss bara 60 år gammal.
Det fanns en tid när Farmor satt i sin plaststol på gräsmattan och lapade sol en hel dag.
Stolen flyttade hon envist vartefter solen rörde sig över himlen och på kvällen rullade hon köttbullar som vi åt med god aptit.
När jag och min kusin tog långa promenader i skogen med Farmor medan vi gick och rörde i varsin mugg med vispgrädde som vi hade tjatat oss till. Tillslut blev det smör!
Så kom sjukdomen som gjorde henne svag och bitter och bara lite drygt 70 år 2007 somnade hon äntligen in efter att ha lidit i flera år.
Det fanns en tid när Morfar spelade Mungo Jerry högt på radio och kompade och dansade till.
När Morfar och pappa och morbror tog varsin grogg och pratade till långt in på natten.
När Morfar spelade dragspel i sin fula bondekeps med grön genomskinlig skärm och drog den ena rolig historian efter den andra.
Nu är han tärd och darrig av sjukdom och alltför medveten om vad som väntar härnäst.
Vi som älskar honom kan bara se på.
Det fanns en tid när Mormor pyntade vardagsrummet med girlanger, klockor och underbara tomtar till jul.
När hon dukade fram det mest underbara julbordet.
När hon gick upp tidigt tidigt på morgonen för att elda i spisen innan vi ungar vaknade så att vi kom ned till ett varmt ombonat lantkök där det doftade av nybakat Halvtjockt och O'boy.
Nu väntar hon också. Väntar på att komma hem efter en Stroke. Väntar på att bli ensam.
Väntar på att...
Hur många gånger man än säger att man älskar någon så är det alltid för få.
Saknaden när de försvinner är obeskrivlig.
Men livet går vidare.
De förgångna blir ett varmt och lyckligt minne.
Ett minne att bära med sig in i framtiden....
Kommentarer
Postat av: marmoria
Livfulla porträtt
Postat av: Malin
Precis. Det vi inte glömmer, det försvinner aldrig. Det är bara med oss på ett annat sätt.
Trackback
