tovans skrivpuffar

De starka sjukhuslamporna sved i ögonen och den kvinnliga doktorn som satt lutad över henne klämde och petade i ansiktet så att pilar av smärta sköt genom huvudet på Mia. "Näsan är bruten och läppen har spruckit på två ställen. Jag tror det fattas en framtand också men det är svårt att säga om det det hela eller bara en del. Hur känns det? Har du ont någon annan stans? Mår du illa?"
"Mmhrmhsfsfrm" svarade Mia och svalde en massa blod som åkte bergodalbana i magen.
Faktum var att det gjorde ont lite överallt just nu och rummet snurrade oupphörligen. Läkaren fortsatte att prata med någon som stod bakom Mia. "Är det din fru?"
"Nej nej", svarade en djup lite raspig röst. "Vi har aldrig träffats, förrän nu då och jag är inte helt säker på att det räknas. Men jag tror det är mitt fel att hon ligger här. Det var min fot som var i vägen."
Mia vände sig om för att se vem det var men den hastiga rörelsen var för mycket och hon kunde inte stoppa maginnehållet som rusade upp i halsen. "Hoppsan!" sa mannen bakom henne när han hoppade bakåt och försökte undkomma kaskadspyan.
"Du ska nog lägga dig ned igen." Mia sjönk tillbaka ned på kudden och han lutade sig över henne. "Jag är hemskt ledsen för det här." sa han och såg oroligt på henne. 
Hade hon kunnat rodna så hade hon sett ut som en tomat. Mannen som stod lutad över henne var rent ut sagt förbannat vacker. Ögonen stålblå, håret mörkt brunt, en tydlig käklinje med begynnande skäggstubb och när han log framträdde små skrattgropar i kinderna. Han var lång och bredaxlad, säkert vältränad under skjortan, som hade varit vit men som nu var nersölad av hennes blod och spyor.
Hon skakade försiktigt på huvudet och lyfte matt handen mot hans bröst. Han skrattade lite. "Bry dig inte om det där nu, jag trivdes inte i kläderna i allafall. Faktum är att du gjorde mig en välgärning när du bestämde dig för att snubbla över min fot. Då hade jag en bra ursäkt att ta mig därifrån. Sen var ditt sätt att falla utan att spilla en droppe vin ur glaset ganska imponerande. Storslaget om jag får säga det själv." Mia försökte skratta åt elendet men fick bara fram några snyftningar.
Läkaren avbröt dem. "Nu får jag be dig att gå härifrån" sa hon till mannen. "Jag ska sy ihop läppen och sen måste hon vila. Hjärnskakningar är inte att leka med."
"Visst" sa han. "Jag har ändå ett ärende hos kemtvätten!" Han log och tog Mias hand i sin. "Det var trevligt att träffa dig. Vi kanske ses igen någon gång under lite bättre omständighetet."
Så reste han sig och försvann ut genom dörren.